Klockan åtta: en kanna Lao Banzhang

Klockan är strax efter åtta. På bordet framför mig står kvällens sällskap: en äldre Lao Banzhang-pu’er. Den mörka likören fyller den lilla skålen långsamt, och det är som om allt runt omkring svarar på tempot – rummet blir stilla, axlarna landar, blicken mjuknar.

Första klunken är rak och ärlig. Ett litet bett av bark och våt sten, sedan en svalnande ton av kamfer som öppnar i bröstet. Jag märker hur värmen rullar ut bakom bröstbenet, hur pulsen tar ett steg tillbaka. Det finns ingen brådska här. Teet påminner om att kvällar inte behöver fyllas, de får gärna få breda ut sig.

Andra infusionen är klarare. Doften ligger mellan trä och örtsötma, som att öppna en gammal låda där någon en gång lagt torkade blad. Smaken bär längre nu, och när jag sväljer kommer den där återvändande sötman – huí gān – som ett lugnt ljus i halsen. Jag tänker att dagen har haft sina vassa kanter; teet rundar av dem utan att sudda ut något. Det som var, får vara. Men det skaver inte längre.

Det finns en sorts närvaro i Lao Banzhang som inte låter sig fotograferas. Den känns i kroppen före tanken hinner sätta ord: huden blir varm över ryggen, nacken släpper taget, andningen hittar en naturlig rytm. Jag ser ångan stiga, vända, lösas upp. En påminnelse om att allt har sin form en stund, sedan blir något annat. Det är varken sorgligt eller stort – bara sant.

Jag tänker på hur lite som egentligen krävs för att avsluta en dag värdigt. Varmt vatten. Några gram löv som vuxit på en plats jag kan föreställa mig – dimma, röd jord, händer som plockar med vana rörelser. Att låta den bilden få vara med när jag dricker gör något med smaken. Den blir personligare, mer förankrad. Teet är inte ett trick för att koppla av, det är ett sätt att vara med vad som är: tröttheten, lättnaden, de små resterna av oro som får rinna av i tystnad.

Jag märker att jag sitter rakare utan att anstränga mig. Tankarna är färre, men inte tomma; det finns plats mellan dem. Kanske är det just det jag tycker mest om med kvällste: att det inte trycker undan något, bara gör rummet större för allt att få plats.

Jag häller upp en sista gång och låter kannan stå öppen. Bladen är helt utrullade, helare än när de låg torra i burken. Jag tycker om den bilden. Att något behöver värme och tid för att visa sin form. Att det inte går snabbare för att man önskar det.

Att det ändå händer, om man stannar kvar.

Om du läser det här med en kopp i handen: drick långsamt. Låt smaken säga när det är dags att vända blad.

Sov gott.