
Osmanthus, även känd som “桂花” eller “doftande oliv”, har fångat hjärtan i århundraden. Från det antika Kina till modern tid har dess delikata doft och smak gjort den till en favorit, både i trädgårdar och på matbordet.
Osmanthusens väg till Europe
Under 1770-talet introducerades osmanthus från Guangzhou i Kina till Storbritannien, och snart spreds dess berömmelse över hela Europa. För européerna blev osmanthus en symbol för ära och visdom, och osmanthusbladen användes som lagerkransar, inspirerade av antikens Grekland, där kransen blev en ära för poeter och segrande idrottare. På 1600-talet tilldelade den brittiska kungafamiljen hederstiteln ”Poet Laureate” (eller ”lagerkrönt poet”) till framstående poeter, inspirerade av denna tradition. Osmanthus blev en symbol för ära även i olympiska sammanhang, där man delade ut osmanthusgrenar till vinnarna för att hedra deras bedrifter.
Osmanthus i kinesisk matkultur
För den erfarne gourmén förknippas osmanthus inte bara med sin doft och smak, utan även med dess många tillagningar: osmanthussocker, osmanthuskaka, osmanthusvin, te och sylt. Osmanthus ger smak och karaktär till en lång rad rätter som exempelvis osmanthuskokt ris, osmanthusgröt, osmanthus-syrlig plommonte och osmanthusmånkakor.
Att kombinera osmanthus med olika ingredienser har länge varit en tradition i Kina. Redan under krigstiden på 300-talet f.Kr. beskrev den berömde poeten Qu Yuan osmanthusens charm i sina verk.
Osmanthus som medicin
Osmanthus anses även ha många hälsofördelar. Blomman används ofta i medicinska teer och drycker, då den är känd för sina värmande egenskaper. Osmanthuste är särskilt populärt bland dem som lider av inre kyla eller vill stärka sin hälsa naturligt. Teet kan lindra matsmältningsproblem och hosta samt rena kroppen, vilket gör det till ett naturligt och milt alternativ för hälsofrämjande.
Osmanthusens plats i klassisk litteratur och konst
Osmanthus har också inspirerat många poeter och författare genom tiderna. Den älskade poeten Li Bai skrev till exempel om osmanthus i sin dikt ”Yong Gui”. Många andra kinesiska diktare som Wang Wei och Li Qingzhao använde osmanthus som en metafor för renhet och skönhet i sina verk.
Jag kom att tänka på en dikt som jag tycker mycket om, skriven av poeten Liu Guo från Songdynastin. Dikten heter “Tang Duo Ling - Strandrör fyller holmen”:
安远楼小集,侑觞歌板之姬黄其姓者,乞词于龙洲道人,为赋此《唐多令》。同柳阜之、刘去非、石民瞻、周嘉仲、陈孟参、孟容。时八月五日也。
芦叶满汀洲,寒沙带浅流。二十年重过南楼。柳下系船犹未稳,能几日,又中秋。
黄鹤断矶头,故人今在否?旧江山浑是新愁。欲买桂花同载酒,终不似,少年游。
Tolkning av hela dikten:
En gång samlades vi med några vänner i Anyuan-paviljongen. Under måltiden bad en sångerska vid namn Huang mig att skriva en dikt, och jag skapade denna på plats. Det var den femte augusti.
Torra blad från strandrör täcker holmarna, och det grunda, kalla vattnet flyter stilla över sanden. Tjugo år har snabbt passerat, och nu står jag åter på det gamla södra tornet. Båten under pilträdet har knappt hunnit förankras, men jag återvänder snabbt till detta bekanta ställe, för om några dagar är det midhöst.
Den slitna klippan står där ensam. Har min gamle vän besökt den? Det bekanta landskapet känns nu fyllt av ny sorg. Jag vill köpa osmanthusblommor, ta med vin och segla i frihet, men jag saknar ungdomens mod och frihetskänsla. Vi inser ofta värdet av saker när de är borta, och tiden ger oss insikter som vi önskar att vi haft tidigare.
Värdesätt nuet, uppskatta varje dag och dess skönhet.